Blev inspirerad av en tjej som inte riktigt fattat att många, inkl moi, ser henne som en riktig förebild - just det - jag menar dig, Carina B.

Sitter på mitt hotellrum och som vanligt borde jag ha lagt mig för en timme sedan, men det är så skönt att slösa tiden med s k meningslösa aktiviteter som att surfa utan mål och läsa kvällstidningens skvallerblaska.

Det har gått upp för mig mer och mer det senaste året just hur lyckligt lottad jag är och jag har lovat mig själv att faktiskt våga erkänna att jag är lycklig. Visst låter det larvigt, vadå erkänna? Varför känns det tabu? Jo, för att jag är rädd att andra skulle känna sig obekväma om de hörde det - för vad svarar man när man hör det? Och förresten, när hörde man någon säga det senast?

Är detta ännu ett tecken på att barnet inom en försvunnit? Frågar jag barnen hur deras dag har varit tvekar de aldrig att säga att de haft det bra, om det faktiskt är så att de haft en bra dag!

Got inspired by a girl who hasn’t quite understood that a lot of us, myself included, really look up to her, that’s right, I mean you, Carina B.

I’m sitting in my hotel room, and as usual I should have gone to sleep an hour ago, but it is so nice just passing time with mindless activities like surfing aimlessly and reading the gossip columns in the newspaper.I’ve come to realize more and more this past year just how lucky I am, and I have promised myself to actually take a leap and admit to the fact that I am happy. Sure it sounds crazy, what’s up with having to “admit” it? Why does that feel taboo? It’s because I’m afraid that other’s will feel awkward hearing it  – because what do you answer when someone claims they’re happy? And by the way, when was the last time you actually heard someone say it?

Is this just another sign that the child within has disappeared? If I ask my kids how their day was, they don’t hesitate to tell me that they’ve had a good day if in fact they have had a good day!

While driving through landscapes that took my breath away, I became aware of the fact that I often feel sorrow when I encounter or experience something beautiful on my own. Why is that?

These moments of beauty are often fleeting, and the anxiety makes me wonder if I am either missing out on something or am at the wrong place in my life, or perhaps both??? It's a physical sensation of rather intense gravity - and of course it's not too much to bear when compared to a million other things - but I'd be lying if I didn't admit that I feel somewhat panicked. Like my life is passing me by without me doing whatever it is I'm "supposed" to be doing.

And all the while I'm trying to slow down, keeping it all real, travelling inwards in the hopes of discovering my authentic self. PARADOX!

Helt otroligt - det känns som jag knäckt koden. Lika genialt som det låter, lika idiotiskt är det att jag inte fattat det tidigare.

Jag har, under ALLA mina år, lidit stort av mitt hetsiga temprament och värst är känslan av att jag har för lätt att bli arg på barnen. Det värsta är hur känslan av att vara arg eskaleras när jag upptäcker att jag inte känner någon omedelbar lättnad i samband med mitt beslut att "bli" arg.

I eftermiddags gjorde L något hon har gjort många gånger tidigare där båda P och jag markerat att det inte är OK att göra så. I ett upplyst ögonblick beslöt jag att jag inte var arg (kände mig otroligt lugn). Hon fick istället erfara konsekvensen av sin oartiga handling och vi gick hem - utan skrik, utan tjat, utan tårar.

Jag förklarade för henne med min arm runt hennes axlar att jag inte tyckte att det var kul att göra så, men jag hoppades att detta skulle göra det lättare för henne att komma ihåg det vi försöker lära henne.

Hon verkade acceptera det.

Vi hade faktiskt en riktigt trevlig kväll sedan efteråt.

Under dagarna är jag ute och kör långt och länge...har egentligen oförskämt mycket tid att fundera på vad jag ska göra när jag kommit hem på kvällen.

Och det blir långa, innehållsrika listor fyllda med massor av kreativa aktiviteter och fantastiska ambitioner:

- Mycket ska städas upp och städas ur.

- Nya "hobbies" ska påbörjas - att föra journal, skriva brev och teckna.

- Böcker & tidningar ska läses. 

- Jag ska minsann träna yoga, gå en lång promenad OCH meditera!

Och när det väl kommer till kritan, någon gång efter att maten har ätits upp och barnen softar och snart ska läggas sätter jag mig med datorn (bara fem minuter, tänker jag) och drabbas av plötslig minnesförlust.

Jag kan för mitt liv inte komma ihåg allt som skulle göras, och om jag kommer på något från listan, ja, av någon anledning har inspirationen sipprat ur mig.

Att skriva blogg, kan inte det vara en slags kompromiss? Förvisso sitter jag här igen med datorn, kl 19 en fredag kväll (Disneyfilmen börjar nu), men detta räknas väl som kreativt?

Saker jag är tacksam för idag:

* en helg med kidsen

* att P ville göra mig glad genom att använda rakvatten idag (och råkade spruta det rätt i ögat (ouch))

* TGIF TGIF TGIF TGIF

* Jag hann klippa gräset utan att det började regna

Hur är det möjligt att känna sig blockerad av att skriva ett blogg-inlägg?

Varför känns det vågat att sätta sina tankar på pränt?

Bara för att man skrivit något vid ett tillfälle betyder det inte att man inte får lov att ändra sig längre fram... Så här kommer jag att försöka föra en mini-dagbok över mitt liv.

Min förhoppning är att tappa in i någon kreativ ådra som hitintills inte fått utlopp för att uttrycka sig. Jag som är ständigt sökande har kommit till insikt om att om jag inte vågar öppna mig kommer jag heller aldrig att kunna utvecklas.

Egentligen har jag vetat detta i åratal, men detta att gå från tanke till handling...

Nåväl - jag önskar mig själv lycka till!